Midsommardagen 2025 var en strålande sommardag på Scillyöarna. Klarblå himmel och solsken, svaga vindar och nästan spegelblankt hav. Vi, Ulf och jag, lämnade huvudön St. Mary’s efter att ha tillbringat tre fina dagar där. Vi hade legat vid mooringboj i St. Mary’s Harbour och ville nu utforska några av de andra öarna. Vi hade siktet inställt på en vik som heter Little Bay på ön St. Martin.

Vi hade sett i Navily att det var stenigt i området, så vi var extra uppmärksamma vid navigeringen. Ulf på plottern och jag med Navionics i mobilen. Vi gick för motor, i fem - sex knop och passerade med råge en sten som var utmärkt i sjökortet.

Plötsligt small det till och Vita Vera gick på grund. Vi hade gått på en omärkt sten, eller så stämde inte GPS-positionen med verkligheten.

Vatten började strömma in i båten nästan omedelbart, Ulf kastade sig ner under däck och började ösa vatten med hink. Samtidigt skickade jag ut PAN PAN och försökte få kontakt med sjöräddningen på VHF:en, det var svårt att höra ordentligt i bruset. Efter flera försök ringde jag även 999 på mobilen och fick bättre kontakt.

Samtidigt samlade jag ihop våra viktigaste tillhörigheter – pass, plånböcker och andra värdesaker – och lade dem i jollen som vi hade på släp och därför var lätt att komma i. Vi kände ingen panik för egen del och eftersom jollen var så lättillgänglig behövde vi inte sjösätta livflotten.

Räddningen

Vattnet fortsatte att forsa in och till slut stod det mer än knähögt inne i båten. Vattnet kom från motorn, närmare bestämt S-drevet, visade det sig senare. Det såg riktigt illa ut. När sjöräddningen väl kom fram hade de tänkt låta Vita Vera sjunka och bara undsätta oss, vilket ju är det som är deras uppgift. Om de hade kommit en kvart senare, hade hon sjunkit, sa de.

När vi berättade att vi hade sålt vårt hem i Sverige och bodde ombord på Vita Vera beslutade de att även rädda henne. Allt vi ägde fanns ju på båten. De tog oss ombord på Sjöräddningsbåten, såg till att vi fick vatten, filtar och kollade att vi mådde bra, medan de började pumpa ut vatten ur Vita Vera.

Under tiden som pumparna gick på högvarv, påbörjade de bogseringen av Vita Vera tillbaka till St. Mary’s Harbour. 

Precis som i Sverige är Sjöräddningen en frivilligorganisation. De gjorde ett fantastiskt jobb!

Tillbaka i Saint Mary’s Harbour

Väl framme vid hamnen väntade brandkåren och tog vid med kraftigare pumpar. Vita Vera ställdes mot en pir i hamnen och bands fast i masten, så att hon kunde stå stadigt både vid hög- och lågvatten. Vid första lågvatten inspekterades skadan och vid nästa igen tätades den med glasfiber. Fram till dess fick vi pumpa ur vatten som forsade in vid högvatten. Tidvattnet innebar också att linorna fick justeras var sjätte timma.

Detta var en traumatisk dag vi sent ska glömma. Tack vare sjöräddningens och brandkårens insats kunde Vita Vera räddas från att gå till botten och vi kunde rädda vårt bohag.

Fantastiskt bemötande

När vi kom iland efter grundstötningen blev vi alldeles överväldigade av hur fint vi blev omhändertagna. Ett engelsk par erbjöd oss rum i deras semesterlägenhet alldeles intill piren, där bodde vi nästan en vecka. Vi fick inte betala en krona, och de pysslade om oss på alla tänkbara sätt.

Men det var inte bara de som visade sådan omtanke. Många människor i hamnen och på ön kom fram och erbjöd sin hjälp med att tvätta och torka sjöblöta kläder åt oss eller frågade om vi behövde hjälp med något praktiskt eller bara ville prata. Det var helt fantastiskt hur många som brydde sig.

Hårt arbete

Nu väntade några intensiva dagar. Kontakter med Pantaenius, engagera en besiktningsman på plats och börja gå igenom skadorna. Vi behövde också ta hand om alla våra saker, för hela vårt hem fanns ju ombord på Vita Vera.

Genom hamnkontoret kom vi i  kontakt  med besiktningsmannen Thomas Jackman, som visade sig bli en oerhört viktig person för oss. Han var både kunnig, driven och trygg, och han hjälpte oss genom hela processen. Även mentalt.

Reparera eller inte

Först var vi helt inställda på att reparera Vita Vera. Vi har lagt så otroligt mycket tid, pengar och kärlek på att renovera henne och göra henne redo för vårt stora äventyr. Det fanns liksom inte på kartan att vi skulle släppa taget om henne.

Men både Tom och flera andra på ön berättade historier om människor som försökt rädda skadade båtar och som sedan blivit ruinerade av oväntade kostnader, dåliga reparationer och långdragna processer. Tom var också tydlig med att de skador Vita Vera fått inte gick att laga så att hon skulle bli en helt trygg båt igen.

Någonstans där började vi förstå att det kanske inte var ett alternativ att behålla henne.

Vi hade redan varit i kontakt med vårt försäkringsbolag, Pantaenius, under helgen. Vi ringde och skickade sms och höll dem uppdaterade om situationen. På måndagen började vi prata med skaderegleraren Jim. Till en början sa vi att vi ville behålla Vita Vera och reparera henne om det bara var möjligt.

Men när vi väl insåg att det nog inte var klokt, tog vi upp den diskussionen med Pantaenius. De var väldigt lyhörda och snabba i sina besked. Efter en del samtal fick vi till slut hela försäkringsvärdet utbetalt - inom ett par dagar. Försäkringen täckte dessutom kringkostnaderna, inklusive bogsering av båten till fastlandet för skrotning. Vi fick även behålla all inredning, alla tillbehör och prylar från båten utan några ytterligare avdrag.

På något sätt känner vi att vi har kommit ut på andra sidan med något bättre. Nu har vi möjligheten att fundera över vad vi saknade i Vita Vera, vad vi vill ha i en ny båt och kan börja leta efter något som passar vårt framtida äventyr ännu bättre.

Vi är så oerhört tacksamma för allt som alla har gjort för oss. Och även om vi har förlorat vår fina Vita Vera, kan vi inte låta bli att känna att ödet på något sätt höll en skyddande hand över oss. Skadorna som uppstod nu kunde lika gärna ha hänt en annan gång, under svårare förhållanden. Det känns som om allt trots allt har ordnat sig på bästa möjliga sätt.

Hur känner vi nu och vad har vi lärt oss?

Vi känner oss lyckligt lottade när vi tänker tillbaka på allt som hänt. Trots grundstötningen och sorgen över att förlora Vita Vera, hade vi tur att allt ändå slutade så väl.

Men vad har vi då lärt oss av allt detta? Jo, en hel del.

En av de viktigaste lärdomarna är hur viktigt det är att ha en bra försäkring. Vilket vi hade och är oerhört glada för. Pantaenius gör inte åldersavdrag i sina försäkringar, vid totalförlust gäller därför full ersättning av försäkringsvärdet. Hanteringen var också väldigt smidig och snabb och vi kände oss hela tiden trygga i att vi skulle komma ekonomiskt helskinnade ur det hela. Tyvärr hade vi inte hunnit skriva upp försäkringsvärdet efter de förbättringar vi gjort under våren, som bl.a. litiumbatterier med tillbehör..

En annan erfarenhet handlar om att segla i områden som är steniga/dåligt kartlagda – som just Scillyöarna. Vi har förstått att vi inte är ensamma om att gått på grund där. Under bara den senaste månaden har flera båtar råkat ut för samma sak, och bara två dagar efter vår olycka gick ytterligare en båt på grund. Det händer hela tiden där ute. Där finns många dolda stenar som inte syns i sjökorten.

Så i fortsättningen, när vi seglar till sådana områden, kommer vi att prata med lokalbefolkningen innan vi ger oss ut och inte bara förlita oss på plottern. Tyvärr verkar det också som att satellitstörningar påverkar GPS:en i vissa områden, vilket gör det ännu viktigare att samla information från människor som känner vattnen utan och innan. Och att ha bra sjökort för området. Vi utgick från Navily innan vi avgick och det var där vi läste att där var stenigt. Vi borde ha följt upp det med hamnkontoret. Det är en lärdom vi tar med oss.

Men kanske är den allra viktigaste erfarenhet ändå är av en helt annan sort. Det är att de flesta människor faktiskt är goda, hjälpsamma och fantastiska när man hamnar i nöd. Så många främlingar har funnits där för oss, helt utan att kräva något tillbaka.

Givetvis hoppas vi att vi själva skulle göra detsamma för någon annan i samma situation. Men framför allt känner vi oss otroligt tacksamma över att vi tagit oss igenom den här svåra tiden så bra, tack vare alla dessa fantastiska människor.