I juni 2024 startade vi vår långsegling i Gustavsberg utanför Stockholm. Del 1 av resan gick via Shetland och Skottland till Carlingford på Irland, där Vita Vera fick ligga på varv över vintern. Hemma i Stockholm sålde vi lägenheten och gick i pension vid årsskiftet, nu var vi redo att leva drömmen fullt ut och på obestämd tid. 

Förlusten av Vita Vera

I början av april 2025 återvände vi till Irland. Två intensiva månader följde: det gamla läckande teakdäcket byttes mot KiwiGrip ca 350 arbetstimmar ägnade vi åt det), litiumbatterier för ca 70 000 kronor installerades, m.m.- Vårt hem till sjöss tog form. I mitten av juni seglade vi vidare via Dublin mot Scillyöarna.

Men på midsommardagen den 22 juni 2025 gick på grund, på en omärkt sten utanför St. Martin’s på Scillyöarna. Vår Diva 451, Vita Vera, blev så svårt skadad att hon inte gick att rädda.

Först kom chocken och sorgen. Vi ville förstås till varje pris rädda henne, vi hade lagt ofantligt mycket tid, pengar och kärlek på att förbereda henne för vårt äventyr. Men snart tvingades vi inse att hon aldrig skulle bli en trygg långfärdsbåt igen och att en reparation dessutom mycket väl kunde ha ruinerat oss.

Med beslutet att skrota Vita Vera infann sig lättnaden: vårt försäkringsbolag Pantaenius agerade snabbt och schysst. Redan veckan efter olyckan hade vi överenskommelse om skrotning (totalförlust) och hela försäkringsbeloppet på kontot. Vi fick dessutom utan avdrag behålla alla tillhörigheter som vi stuvade in en container på Scilly. Från bottenlös förtvivlan till stor tacksamhet på bara några dagar.

Mellan hopp och saknad

I slutet av juli lämnade vi Scillyöarna och tog oss till engelska fastlandet via Penzance, Falmouth till Southampton. Vi insåg snabbt att båtletandet i Storbritannien inte var aktuellt för oss grund av eftersom UK inte längre är med i EU och det skulle ha blivit både dyrt och krångligt att hantera moms/tull. Samma sak gäller Norge och Giberaltar.  I stället turistade vi några dagar i London, återvände till Stockholm och började se oss om efter båtar inom EU. Vi utgick från vad vi gillade och inte gillade med VitaVera. Vita Vera var en snabb och bra seglare, det ville vi behålla. Jag, som är väldigt lång, behövde mer ståhöjd. Vi behövde bättre förvaringsutrymmen. Vår budget var begränsad till försäkringspengarna, 1,3 miljoner. 

Första båten vi tittade på låg i Dalsbruk i Finland – en Beneteau First 47.7. Det var kärlek vid första ögonkastet med modellen, även om just det exemplaret krävde lite mycket jobb för priset. Vi hade hittat rätt typ av båt, men inte rätt båt. Vi tittade också på några Jeanneau- och Grand Soleilmodeller samt samt Beneteau First 44.7. Genom OKS:s fantastiska nätverk hade vi flera värdefulla bollplan och fick många värdefulla tips.

Jakten på en ny båt

I början av juli reste vi till Rom, hyrde bil och besökte så många av ovan nämnda modeller som vi kunde. Beneteau First 47.7 framstod allt mer som vår favorit – snabb, rymlig och en perfekt kombination av bobåt och snabb seglare.

Till slut stod vi i Port Pierre Canto i Cannes framför en First 47.7 med namnet Bellagio som såg så fin och välskött ut. Ny motor, endast två ägare, aldrig charterseglad, välutrustad. Den var ursprungligen utannonserad för 139 000 Euro, men var då sänkt till 119 950. Vi la ett bud på 110 000 Euro med förbehåll för upptäckt av allvarliga brister vid besiktningen och det accepterades av säljaren. Den 16 juli skrev vi avtal digitalt från Rom och betalade handpenning. Vi var lyckliga som barn på julafton. Vi satte oss på nattenbussen till Cannes och började söka efter en besiktningsman för att så snabbt som möjligt kunna flytta ombord och slippa dyra hotell- och restaurangkostnader. Tack vare vårt nätverk i OSK hittade vi besiktningsmammen Peter Isaksson, som hade möjlighet att komma till Cannes inom en vecka.

Besiktningen och kampen

21–22 juli besiktigades båten. Först i vattnet, sedan på land. Resultatet blev en chock: 40–50 punkter med brister, mörkade fel o

och en färsk roderskada. Genomföringarna var i så dåligt skick att båten inte kunde sjösättas igen utan byte. Motorn hade gått 670 timmar, inte 63 som annonserats. Det var så mycket som inte fungerade: vattenpunpen, kylskåpen, värmaren, autopilot, bogpropeller, den “nya” radarn låg och ruttnade i ett förråd och hade säkert 15 år på nacken även om den aldrig hade blivit moterad.

Besiktningsprotokollet slog fast att båten var i sämre skick än genomsnittet för sin ålder. Vi lade ett nytt bud på 70 000 euro som även skulle täcka nytt roder. Vi enades om 90 000 euro och att säljarens försäkringsbolag skulle ersätta rodret. Rodret var helt av glasfiber, även hjärtstocken. Då är lagning inte ett säkert alternativ, särskilt inte för långseglare. Vi krävde därför ett nytt, försäkringsbolaget erbjöd endast lagning efter veckor av väntan på någon form av aktivitet från deras besiktningsman. Tiden gick, vi fick fortsätta att bo på hotell och äta ute, pengarna rullade och vi var nära att ge upp flera gånger då säljaren nu också börjde konstra och backa på delar av överenskommelsen. Det var psykisk tortyr – hopp ena dagen, uppgivenhet nästa.

Värdet av besiktning innan köp

För oss var det en självklarhet att besiktiga båten innan köp, framförallt för att känna oss trygga med att den är stabil och håller inför vår långsegling. Vi hade då inte räknat med betydelsen detta fick för att få ner priset. Det officiella besiktningsprotokoll gav oss extra pondus i förhandlingen och vi tjänade in besiktningskostnaden flera gånger om.  Dessutom har vi nu en strukturerad att-göra-lista att jobba med.

Vändningen

I slutet av augusti lyckades vår kloka och drivna mäklare driva igenom en kreativ lösning som gav oss bidrag till ett nytt roder från försäkringsbolaget och affären kunde slutföras. Den 23 augusti skrevs avtalet under. Bellagio blev vår – och ska bli nya Vita Vera. Vi behåller namnet Vita Vera, så slipper vi programmera AIS och Epirb samt ändra namn på hemsida och epost. Gamla Vita Vera är ju skrotad nu, så hon finns inte kvar och konkurrerar om namnet.

Vi får hyra säljarens båtplats i Port Pierre Canto i Cannes för ca 1 000 euro i månaden (i stället för 100 euro per dag som vi annars hade fått betala) under tiden som vi väntar på nytt roder och arbetar oss igenom vår lista. En enorm lättnad och besparing.

Ny början

När båten sjösattes i början av september kunde vi äntligen flytta ombord. Inom kort anländer innehållet från vår container på Scilly med en flyttfirma med allt vi räddat ur gamla Vita Vera. Då kan vi börja boa in oss på riktigt.

Ett nytt roder är beställt från Danmark med leverans i slutet av oktober. Under tiden vi väntar på det ligger vi kvar i Cannes, utforskar Côte d’Azur och arbetar med vår åtgärdslista. Sämre kan man ha det 😊

Litiumbatterier

Innan vi lämnade Irland investerade vi i litiumbatterier för närmare 70 000 kr. Efter noggranna undersökningar valde vi Victron eftersom dessa är ett världskänt kvalitetsmärke och erbjuder alla tillbehör som krävs. De har också väldigt pedagogiska manualer och utmärkt support. De nyinstallerade batterierna blev dessvärre vattendränkta och totalförstörda vid grundstötningen när båten tog in stora mängder vatten. Vi tog kontakt med Victron Sverige, berättade om vår olycka och frågade om de möjligen kunde tänka sig att delsponsra en ny uppsättning. Vi får 35% rabatt och fri support och stöd med att sätta upp den ultimata lösningen för den här båten.

I slutet av oktober planerar vi att segla mot Korsika, Sardinien och vidare till Licata på Sicilien, där vi har bokat vinterhamn fram till slutet av mars.

Det här året blev inte seglingen som vi planerat – men vi har fått uppleva så mycket annat. Vi är djupt tacksamma. Sorgen över förlusten har förvandlats till glädje och förväntan. Nya Vita Vera känns så rätt för oss och våra fortsatta äventyr.

Nedan en karta med alla platser vi besökte under vår båtjakt. och bredvid ... resultatet 😊❤️